Lost in space...
Samtidigt som jag är djupt skärrad, är jag fascinerad av mitt förstående uppdrag. Jag får en ny identitet, får lära mej deras språk och seder och blir en av dem. I något som känns som 30 – 40 år, arbetar jag och lever med dessa rymdvarelser i olika skepp och på olika planeter. Jag får träffa många spännande varelser och delar med mej av min egen kunskap.
En dag kommer de och säger att mitt uppdrag hos dem är slutfört och det är dags för mej att återvända hem. Jag blir först jätteglad för jag har längtat hem så otroligt länge. Men samtidigt är jag oerhört rädd. Hur har det gått för min familj? De måste ju tro att jag är död vid det här laget. Mina barn är medelålders och om min man överhuvudtaget längre lever, har han säkert gift om sej. Jag vet ju inte om jag överhuvudtaget har något hem längre...
Jag behöver inte oroa mej för sådana detaljer för när jag sänds ner igen, återtar jag exakt samma skepnad som jag hade när jag försvann från jorden. Jag landar på samma plats och ingen tid har förflutit på jorden under tiden som jag varit borta. Det enda som syns är ett märkligt ljussken runt mej under bråkdelen av en microsekund...
Jag vänder genast hemåt och skyndar mej upp i lägenheten. Stormar in och kramar om mina barn och ger min man en kyss, rusig av lycka. De tror att jag blivit tokig! Jag säger till dem att de aldrig kommer att tro på vad jag har att berätta och mycket riktigt, de tror att jag blivit spritt språngande galen! Det tror jag också själv efter en stund och ju längre tiden går, desto mer tror jag att det hela bara är en knäpp dröm. Tills jag tar fram min plånbok och hittar det här:
Detta är beviset för att denna otroliga historia är sann. Jag är alltså innehavare av ett intergalaktiskt körkort som ger mej rätt att framföra såväl svävande som rullande fordon i rymden och på alla planeter där det här körkortet gäller. Dok ej på planeten WWWZZ-rrrwosh. Där får endast varelser med blå hud framföra fordon, vilket egentligen är diskriminering men man ska inte vara så himla kinkig... det är rätt trevligt att få ta taxi ibland.
Farligt att jobba!
åååååhhhh helg
Vitlökspressen...
Böter...
Välkomna till verkligheten
Och var så god och skölj! Fy fan vad jävla misslyckat att SD kommit in i riksdan. Vem ska vi skylla det på då... Vi kan inte skylla på Moderaterna för det är inte de som röstat på SD. Vi kan heller inte skylla på Sossarna för de har inte heller röstat på SD. Vad är det då för människor som röstar på SD? Jo det är först och främst lågutbildade, folk ur arbetarklassen med en medel-IQ runt 85, som är missnöjda med att det bor för många invandrare i deras bostadsområden. I byggbranschen finns nog de flesta homofoberna och smygrasisterna. Skulle vi kunna se namnen på de som röstar på SD, skulle många av dom heta Micke, Johnny, Ronny, Sonny och Conny, Robban, Bengan och Fredde... Tycker du att jag generaliserar nu? Det gör jag kanske...
Fast egentligen tycker jag det är bra att SD kommer in och rör om i grytan lite. Nu kan vi ju alltid skylla allt fanstyg på dem... Minns ni när Ny Demokrati gjorde sin storstilade entré 1991? Dom hade ett partiprogram inte helt olikt SD. De andra partierna fick liksom skärpa till sej lite och börja samarbeta... Vid valet 1994, åkte NyD ut igen med buller och bång! Visserligen är nog SD lite mer politiskt välorganiserade än ”pajaspartiet” NyD och jag tror det kommer att bli en segdragen kamp för att få ut dem. Men under tiden får vi glädjas åt alla nya uppslag till skämt- och satirprogram som Sveriges komikerelit kommer att serveras tack vare SD. Det blir rena rama smörgåsbordet för killinggänget, parlamentet-programmakarna m fl att gotta sej i! Håll till godo!
Känn ingen press...
Den var jättebra tills jag knäckte den och tyckte att jag behövde nåt mer rejält... Efter den följde ett antal pressar som knäcktes ganska snabbt. Tänkte då att om jag lägger ner ett par hundralappar extra, kanske den håller. Då köpte jag en sån här:
Om jag inte minns fel, kostade den 179 kronor nån gång i början av 90-talet...Sicket fiasko... Den var riktigt värdelös och knäcktes efter mindre än ett år...
Valvalsval...
Det var som fan...
Gott Nytt År!!!
Efter att ha fått hem datorn efter reparation - hel och fungerande men fylld av en massa skit, togs beslut om en formatering av hårddisken som enda väg till en ren dator. Och när man ändå är där och rotar, kan man ju lika byta ut gamla XP mot nya Windows 7. Sagt och gjort. Spara allt viktigt på usb-minne och sen iväg till affären och handla nytt operativsystem, lagligt och allt (istället för att piratkopiera från nån kompis) Kommer hem glad i hågen, mannen slänger i skivan och upptäcker att det inte sköter sej själv, som han i affären lovat... man måste alltså gå in i DOS för att mecka en massa... Och då måste man veta vad man gör!!! Och det vet inte vi!!!
Mannen ringer till affären och fattar inte ett smack av vad den där datanörden säger. Det är ju för farao ett helt annat språk som tillhör en helt annan värld. Det slutar med att mannen får ta hela lådan, köra till affären (med min mammas sambos hjälp för jag är på IKEA och upptäcker ännu en ny värld) Nörden i affären tar datorn och går iväg med den en liten stund. Jag antar att, samtidigt som han gör det han ska (vad farao det nu är han egentligen gör) står och snackar med en kollega om hur korkade vi alla som inte begriper oss på det här med datorer är. För honom är det ju den enklaste sak i världen! Fast jag slår vad om att han inte ens kan skilja bomull från ylle.
Med operativsystemet Windows 7 följer inte något mailprogram typ outlook express som fanns i Windows XP. Först konstaterar jag att jag har glömt föra över alla mina mailadresser som låg stationärt i datorn. Sen konstaterar jag att bredbandsbolaget som är min internetleverantör, inte har dom lagrade på servicesidan heller... Jag blir galen av sånt här.
Och så till det här nya året... Vad ska hända? Vilka nya, spännande människor ska jag möta? Vilka problem måste jag lösa? Spännande att inte veta ett smack, faktiskt.
Efter en mycket treflig kväll i goda vänners lag med en fantastisk middag, konstaterar jag att jag mår förträffligt idag och är inte ett dugg bakis... Annat var det förr när man var yngre... Var man inte grymt bakis på nyårsdagen, hade man inte haft kul. Dagen efter slängde man sej alltid i soffan och glodde på Nyårskonserten från Wien. Backhoppningen från Garmisch Partenkirschen fick gå i bakgrunden medan man försökte städa upp lite. Kunde man dessutom felfritt högt säga "Garmisch Partenkirschen", hade man dom flesta hjärncellerna i behåll... Nu är det knappt nån som vet att det existerar nåt som heter Garmisch Partenkirschen. Men jag ska minsann testa killarna när dom vaknar. "God morgon mitt kära barn. Kan du säga Garmisch Partenkirschen"?
Nu, jäklar!
Nu börjar livet på nytt... Den mörka, oändligt långa, vacuumliknande, förfärliga tiden utan dator är äntligen förbi. Min outlook-inbox var så full av skit, att jag fick spola flera gånger innan det slank ner i cyberspace-kröken...
Det är så mycket jag skulle vilja säga. Det har hänt så mycket på de här månaderna och jag har haft det så rörigt... bara det allra nödvändigaste - som att betala räkningarna har funkat att gå hem till mamma eller en kompis och fixa. Men man går ju inte hemifrån var och varannan kväll för att blogga...
Men nu är jag tillbaka och det är med stor sorg jag konstaterar att en av mina favoritbloggkompisar har tagit ett steg vidare - till de lite sällare jaktmarkerna. 
Rut - en alldeles underbar STOR liten tant! Frid över hennes minne.
IBRA KADABRA!
När man verkligen önskar sej något... ja, då blir det så! Vi var många som hoppades att Barcelona skulle vinna. Om Zlatan dessutom kanske skulle kunna tänkas göra mål, hade inte varit så dumt... Efter att ha studsat omkring på Camp Nou's fantastiska gräs i endast fyra minuter, vidrörde hans fantastiska fot den fantastiska bollen och den gled förbi (den inte så fantastiskt glade) Madridmålvakten och lät det rassla till i nätet under ett ändlöst jubel...
Om jag dessutom bara hade fått se hela härligheten hade allt varit perfekt... Nåväl... det går ju fler tåg. Men en sak är säker - Barcelona har verkligen fått valuta för varenda pesetas dom lagt på den där bolltrollaren. Och jag är stolt över att komma från samma stad som den fantastiske Zlatan!
Tjenixen
I min värld råder fortfarande ett mörker där jag är så avskuren ifrån yttervärlden som man bara kan vara när man ingen dator har. Vi har nu fått så pass styr på ekonomin att nya datordelar inhandlats och en kompis håller på att plocka ihop datorn åt oss.
Det känns så fånigt... Jag kan laga världens godaste middag. Jag kan kakla ett urtjusigt badrum. Jag kan snickra fågelholkar som ingen fågel kan motstå och jag kan bandagera sår som skulle göra en sjuksköterska avundsjuk... men plocka ihop en dator och få den att fungera vågar jag mej inte på... Är jag en fegis? Nej, jag tror bara att jag vet mina begränsningar. Och efter att ha laminerat ost och nästan förstört min lamineringsmaskin, har jag förstått att jag ska sluta experimentera med sånt som jag inte begriper mej på...
Jag saknar er alla i bloggvärlden och jag lovar att jag inte glömt bort er!
Kram till er alla!
Det var längesen...
Tack för att ni håller ut. Det tar lite tid, det här. Det var moderkortet som pajjat, vilket betyder att datorn i princip dött. Det blir till att plocka ut och spara hårddisken (ja, allt som sparats där är räddat) och stoppa in den i nya datorn.
Vi har kommit på att vi klarar oss så bra utan dator att det känts som prioritet... tja, väldigt långt ner på listan. Eller, sanningen att säga - vi är panka! Så nu tänkte jag starta en insamling. Ni kan sätta in nåra hundralappar på mitt konto, så lär ni inte sakna min blogg länge till. Den dator jag tänkt köpa ser ut så här:
Tjusig, va! passar mej perfekt. Jag som är så kvinnlig! Sen kan jag ligga i soffan och blogga samtidigt som jag glor på film och dricker pilsner.
Annars har sommaren och semestern varit riktigt nice. Mycket dykning, slappande, sol och bad. En tur till Legoland blev det oxå. Jisses vad det stället blivit stort! Sist vi var där, för tio år sedan, var det stort! Nu är det STORT! Och jag lovar - man kan köpa lego där...
Stor kram till er alla goa människor där ute i verkligheten. Jag känner mej helt avskuren ifrån cyberrymden och det är faktiskt rätt skönt. Ni borde prova... fast nu när semestern är slut vete katten... det blir ju dåligt väder nån gång...
Datorhaveri
Kära vänner. Sitter hos min kära mor och skriver på hennes eminenta dator. Som fungerar alldeles utmärkt. Till skillnad från min. Datorer är underbara. Man kan göra mycket med dem. Surfa, shoppa och sköta sin hushållsekonomi. Blogga, hålla kontakt med sina vänner och t o m porrsurfa om man känner att man absolut måste göra det. Jag har visserligen inte haft det behovet men jag vet att det finns många på vår runda jord som har. Det är när man som minst anar det som det plötsligt händer... Datorn havererar och plötsligt är man helt isolerad från omvärlden. Helt plötsligt vet man inte varifrån man ska hämta sin information, beställa biljetter, kolla telefonnummer och vägbeskrivningar på eniro, etc... Man vågar ju knappt gå ut utan att ha checkat sina mail först... Jag har alltid ansett mej vara helt oberoende av detta fenomen men även jag har nu förstått hur körd jag är.
Har nu tagit min tillflykt till en fungerande dator för att kunna betala mina räkningar och se vad som finns kvar av min raserade hushållsekonomi. Det kommer kanske att ta ett tag innan jag bloggar igen beroende på hur lång tid det tar att fixa datorn... men misströsta inte. Jag kommer inte att varken glömma eller överge er. Se det hela som semester - ni får nu lite semester ifrån mej!
Kanske nån som försökt laminera sin dator...
