killingmanjaro

Tänk dej att du är liten. Du sitter vid köksbordet med en tallrik full med mat som du inter vill äta upp. Mamma och Pappa förmanar dej att äta upp din mat så du blir stor och stark. Du får helt enkelt inte lämna bordet förrän du har ätit upp all din mat. Visst är det synd om dej. Du tvingas göra något som du inte vill... du tvingas sitta vid bordet med din kalla mat istället för att leka med kompisarna eller göra något annat skoj. Varför blir det så? Vad är det hos föräldrarna som gör att dom till varje pris vill att barnet ska äta upp sin mat? Vad gör det om barnet inte äter upp? Det får gå hungrigt. Det blir gnälligt. Det blir besvärligt för föräldrarna. Är det då lättare att tvinga barnet att äta? Jag tror inte det.

Det påstods att Staffan Westerberg traumatiserade en hel generation barn på 70-talet. Vilse i Pannkakan hette det mest utskällda barnprogrammet i världshistorien. Det handlar om den lille killen som tvingas sitta vid bordet tills han ätit upp sin pannkaka. I pojkens fantasi får den lilla pannkakan enorma proportioner och blir till ett landskap fyllt av liv. Såklart vill inte pojken äta upp denna lilla värld och dess innevånare. Föräldrarna kommer emellanåt och bannar honom för att han "dillar med maten". Ät så du blir stor och stark!

Efter att ha ätit, duschat och bajsat tänkte jag gå och lägga mej. Det hade varit en lång dag med lillsyrran på K K. Det skulle bli skönt att få sova. Satt på sängkanten och skulle precis krypa ner i min sköna säng när telefonen ringde. 5 cm öppet och dax för henne att att ta sej till förlossningen. Det var bara att hoppa i kläderna och åka tillbaka. Det som sedan hände var minst sagt tålamodsprövande. Det skulle nu komma att ta ytterligare 19 timmar för den lilla krabaten att ta sej ut. Hade jag vetat det, hade jag naturligtvis stannat i min sköna säng och varit pigg, glad och utvilad under förlossningen. Men varför skulle jag ha privilegiet att vara pigg när syrran inte sovit på två dygn... Efter många år som nattvårdare, kan jag orka vara alert även om jag inte fått nån sömn. Värre var det för barnets pappa som nästan kollapsade av trötthet. Syrran hade inget val. Det går helt enkelt inte att somna när man föder barn.

Tisdagen den 13 januari nådde  alltså en underbar liten stenbockskille mållinjen kl 17.18 och låg äntligen ovanpå istället för inuti sin mammas mage. Helt perfekt. Underbar. 36 timmar tog han på sej den envise lille killen. Till slut fick farbror doktorn ta fram sugklockan...

Min lillasyster är en otroligt otålig person. Allt ska gå i racerfart. Att först vänta i 9 månader på lillkillen var snudd på olidligt för henne. En 36-timmarsförlossning är definitivt inget hon hade bett om. Jag hoppas att hon lär sej nåt av detta. Saker får ta den tid det tar. Som dramapedagog är hon van att regissera. Men en förlossning låter sej inte regisseras. Den har sina fasta repliker men man vet inte när dom kommer.

Jag finner inga ord för den lycka jag känner över att ha fått vara med om lillsyrrans förlossning. Många  pappor som varit med vid sina barns födelse har fått höra samma replik: "Stå inte bara där din jävla idiot, gör något!", "Du förstår inte ett jävla dugg hur jävla ont det här gör" osv... Till mej kunde hon inte säga så. Jag har ju gått igenom samma sak tre gånger. Jag tror att det hade gagnat många förstföderskor att ha en erfaren "dola" med sej hela vägen. Någon man känt länge, har förtroende för och som vet vad det är att föda barn och som inte går att idiotförklara. Jag var en perfekt coach för henne och fick henne att känna sej jättetrygg. Det kändes bra för pappan också. Jag är jättestolt över både mej själv och lillsyrran som var jäkligt tapper trots en utdragen förlossning.


Mindre än en minut gammal...

Jag har nog aldrig sovit så gott som jag gjorde när jag om hem. Som tur var hade familjen sparat middag åt mej. Den slök jag i ett nafs, sen var jag medvetslös i 11 timmar... När jag vaknade var det min födelsedag...