killingmanjaro

Jag är alldeles instängd och ser ingenting fastän jag har båda ögonen öppna  och hur mycket plats omkring mej som helst... då och då virvlar det upp ett moln av dynga och jag blir bara mer och mer desorienterad...  Jag känner hur cellskräcken mer och mer vinner över mej och börjar hyperventilera... Jag vill ut!! Jag kan inte andas!! Jag känner det som att jag befinner mej i ett mjölkglas och snart kommer ett jättestort troll och slukar mej i ett nafs. Jag kommer att glida ner i hans mage, virvla runt bland en massa dynga, klämmas och knådas igenom hans tarmsystem för att till sist klämmas ut ur hans gumphål... ner bland en massa annat gammalt trollbajs...

...

Äntligen! Jag når upp till ytan! Jag kan se!! Solen skiner... Jag kan andas!! Jag ser min familj, min mamma, mitt barn... Den lilla, lilla gnuttan dödsångest jag för en stund sen kände är redan bortglömd.

                     
Att dyka i  Dalby Stenbrott  var sannerligen ingen fantastisk dykupplevelse och jag vet inte om jag gör om det någonsin.
Att inte ens se två meter var jättejobbigt och jag råkade just ut för det som skrämmer mej allra mest, känslan att vara instängd i ett litet, litet rum... jag är grymt klaustrofobisk - och det är grymt!

Att bada var destor roligare! Det är endast 7 grader men är man en viking, så är man! hääärligt!

Jag har nu bytt ut mitt bandage mot ett vanligt, enkelt plåster. Jag ser inte längre ut som att jag försökt begå självmord... Skulle jag mot förmodan få för mej att göra det någon dag - begå självmord alltså - kan jag försäkra att jag inte hade valt att skära upp mina armar.


Nån sån här tjusig gasspis har jag inte heller...


Vad skulle man egentligen välja för metod... Jag skulle kunna tänka mej att:


Hyra en hiskelig massa Helan och Halvanfilmer som jag såg oavbrutet för att skratta ihjäl mej... eller...

Hyra en hiskelig massa gamla krigsfilmer som jag såg oavbrutet för att dö av tristess... eller...

Göra en jättesmoothie på mango - jag är jätteallergisk - få en anafylaktisk chock och dö... eller...

Börja läsa vårt gamla uppslagsverk från pärm till pärm (34 band Svens Uppslagsbok från 1954) utan att då och då ta min astmamedicin - jag ju kan dö i ett astmaanfall... eller...

Helt enkelt bara fortsätta mitt vanliga liv som vanligt... det lär ju också ta död på mej så småningom. Fast det lär ta minst 43 år till... fast jag har då inte bråttom...

Den chockade kvinnan stapplade blödande ut från Hansagallerians toalett. Hon sjönk ner på golvet i korridoren och en förbipasserande vaktmästare frågade hur det var fatt. "Jag har skurit mej i handleden", svarade kvinnan och vaktmästaren hämtade snabbt ett tryckförband som han band hårt om den blödande kvinnans handled. Såret var inte särskilt stort men ganska djupt och det blödde mycket.

Mitt emot Hansagallerian ligger en läkarcentral och kvinnan gav sej chockad och gråtande dit. Nästan hysterisk berättade hon för sköterskan vad som hänt och hon fick en tid för undersökning. Efter ett par timmars väntetid, tog en läkare hand om henne, rengjorde såret och konstaterade att det skulle läka ihop bra utan att sys, bara det var tillräckligt hårt lindat. Däremot behövde kvinnan få en stelkrampsspruta. Sköterska som gav henne sprutan sa: "Det här kommer att kännas ganska obehagligt". Kvinnan svarade: "Att skära sej i handleden var förbaskat obehagligt! Detta är ingenting i jämförelse".

Dagen därpå mådde kvinnan ganska bra. Såret verkade läka fint men axeln där hon fått sprutan värkte som om hon fåt ett makalöst hårt slag där med en träpåk...

Om kvinnan inte behövt lämna sin bil på reparation hade detta aldrig hänt. Nu var hon tvungen att rafsa ihop de nödvändigaste verktygen för dagens arbete och ta den andra bilen till jobbet. När hon skulle ta på sina skyddshandskar, var de alldeles sunkiga efter att ha legat under en blöt svamp så kvinnan ville inte använde dom och de andra handskarna låg såklart i den andra bilen. När kvinnan skulle hugga ner den sista plattan under en reparation av Hansagallerians toaletter, råkade hon således slå handleden rakt in i en sylvass kakelskärva och skära ett ca 2 cm långt, ganska djupt jack in i handleden. Det blödde mycket och eftersom kvinnan inte tål att se blod, blev hon hysterisk och var nära att svimma.

Vad kan vi då lära oss av denna lilla händelse? Jo, att även ett par sunkiga handskar är bättre än inga handskar alls. Med handskar på, hade skadan minimerats till, kanske bara en skråma eller ingenting alls.

Som ni säkert redan räknat ut, är den där hysteriska kvinnan såklart jag... åååh vad jag hatar Hansagallerian, bilreparationer, sunkiga handskar, vassa kakelskärvor, blod och stelkrampssprutor!