killingmanjaro

Tänk dej att du är liten. Du sitter vid köksbordet med en tallrik full med mat som du inter vill äta upp. Mamma och Pappa förmanar dej att äta upp din mat så du blir stor och stark. Du får helt enkelt inte lämna bordet förrän du har ätit upp all din mat. Visst är det synd om dej. Du tvingas göra något som du inte vill... du tvingas sitta vid bordet med din kalla mat istället för att leka med kompisarna eller göra något annat skoj. Varför blir det så? Vad är det hos föräldrarna som gör att dom till varje pris vill att barnet ska äta upp sin mat? Vad gör det om barnet inte äter upp? Det får gå hungrigt. Det blir gnälligt. Det blir besvärligt för föräldrarna. Är det då lättare att tvinga barnet att äta? Jag tror inte det.

Det påstods att Staffan Westerberg traumatiserade en hel generation barn på 70-talet. Vilse i Pannkakan hette det mest utskällda barnprogrammet i världshistorien. Det handlar om den lille killen som tvingas sitta vid bordet tills han ätit upp sin pannkaka. I pojkens fantasi får den lilla pannkakan enorma proportioner och blir till ett landskap fyllt av liv. Såklart vill inte pojken äta upp denna lilla värld och dess innevånare. Föräldrarna kommer emellanåt och bannar honom för att han "dillar med maten". Ät så du blir stor och stark!

Jag tror inte att det var varken Staffan Westerberg eller pannkakan och dess figurer som skrämde barnen. Det var snarare detta ständiga tjat om att man skulle äta upp. Själv har jag alltid avgudat Staffan Westerberg och hans konst. Jag älskade Vilse i Pannkakan som liten och har köpt DVD'n och visar den nu för min femåring. Eftersom han aldrig har blivit tvingad att äta upp sin mat, lär han inte bli traumatiserad av att titta på Vilse, Storpotäten och dom andra figurerna i pannkakans fantastiska värld.