Panikångest
Jag har inte bloggat på fem dagar och folk börjar troa tt jag har dött... och det har jag. Jag skriver nu från det varma plejset någonstans djupt ner... runt omkring mej har jag heta lågor som slickar mej på ryggen. Jag skriver på ett varmt, svettigt och klibbigt tangentbord och bredvid mej sitter Hitler och suger slött på en slickepinne. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna att hamna här...
Nej, jag skojar bara... jag har inte hamnat i helvetet, jag har såklart bara varit så inihelsikes trött om kvällarna att jag helt enkelt inte orkat sätta mej vi datorn.
Igår var det inte min dag... Jag har ju för ca ett år sedan varit inlagd på sjukhus på grund av en inflammerad tarmficka som gjorde att det gick hål på tarmen. Det var ganska allvarligt och det kan komma tillbaka om man inte passar sej jävligt noga och bajsar när man måste, äter mycket fibrer, dricker mycket vatten etc... Jag har haft lite ont i magen några dagar och lokaliserade smärtan just till det där kritiska stället i slutet av tjockatarmen där tarmfickorna sitter.
Ringde till kirurgen för att fråga om jag kunde göra något själv. Det kunde jag. Jag skulle fasta i 2-3 dagar. Jag som älskar mat! Jag har dessutom ett ganska tufft jobb. vilket gör att jag måste äta mycket! Jag äter mycket frukt och det skulle jag absolut undvika nu. Grönsaker skulle jag heller inte äta! Soppor, thé, kaffe juice och massor med vatten. Man blir kissnödig bara man tänker på det... Jag vill ju inte påstå att jag har en toalett nära till hands... om det ens finns någon toalett när jag jobbar, står den oftast i hallen eller köket. Det blir att springa till källaren titt som tätt. Jag ska hålla koll så att inte smärtan blir värre och jag får feber... då måste jag uppsöka akuten omedelbart!
Hursomhelst tog det inte lång tid innan jag började må illa och det svartnade för ögonen. Tillslut måste jag köra hem från jobbet. Väl hemma, jävligt kissnödig, upptäcker jag att jag glömt mina nycklar och kan inte komma in. Får tag i lillsyrran som har ett extra par. Kör och hämtar dom i ilfart, hem igen, parkerar bilen, springer upp, kastar mej in på toa och låter niagarafallet flöda, spyr sen, slänger mej i soffan och somnar som en stock. Vad fan var det som hände?
Jag är helt övertygad om att jag fått någon form av panikångest. Skiträdd för att jag ska bli lika sjuk som förra gången. Nu är jag på skitdåligt humör. Har levt på nyponsoppa, kaffe och varma koppen. Det känns som ett straff. För vad? Jag har inte gjort nåt dumt. Bara ätit för lite fibrer och skitit i att skita när jag borde, blivit förtoppad och fått tarmfickor... Suck! Men glass får jag äta i stora lass! Alltid nån tröst. Fast egentligen har jag ju börjat banta. Börjat äta jätteduktigt strikt efter tallriksmodellen som får en att må prima... Men jag unnar mej den där glassen... som tröst... med massor av lakritssås på.
O'hoj!
Nej, jag skojar bara... jag har inte hamnat i helvetet, jag har såklart bara varit så inihelsikes trött om kvällarna att jag helt enkelt inte orkat sätta mej vi datorn.
Igår var det inte min dag... Jag har ju för ca ett år sedan varit inlagd på sjukhus på grund av en inflammerad tarmficka som gjorde att det gick hål på tarmen. Det var ganska allvarligt och det kan komma tillbaka om man inte passar sej jävligt noga och bajsar när man måste, äter mycket fibrer, dricker mycket vatten etc... Jag har haft lite ont i magen några dagar och lokaliserade smärtan just till det där kritiska stället i slutet av tjockatarmen där tarmfickorna sitter.
Ringde till kirurgen för att fråga om jag kunde göra något själv. Det kunde jag. Jag skulle fasta i 2-3 dagar. Jag som älskar mat! Jag har dessutom ett ganska tufft jobb. vilket gör att jag måste äta mycket! Jag äter mycket frukt och det skulle jag absolut undvika nu. Grönsaker skulle jag heller inte äta! Soppor, thé, kaffe juice och massor med vatten. Man blir kissnödig bara man tänker på det... Jag vill ju inte påstå att jag har en toalett nära till hands... om det ens finns någon toalett när jag jobbar, står den oftast i hallen eller köket. Det blir att springa till källaren titt som tätt. Jag ska hålla koll så att inte smärtan blir värre och jag får feber... då måste jag uppsöka akuten omedelbart!
Hursomhelst tog det inte lång tid innan jag började må illa och det svartnade för ögonen. Tillslut måste jag köra hem från jobbet. Väl hemma, jävligt kissnödig, upptäcker jag att jag glömt mina nycklar och kan inte komma in. Får tag i lillsyrran som har ett extra par. Kör och hämtar dom i ilfart, hem igen, parkerar bilen, springer upp, kastar mej in på toa och låter niagarafallet flöda, spyr sen, slänger mej i soffan och somnar som en stock. Vad fan var det som hände?
Jag är helt övertygad om att jag fått någon form av panikångest. Skiträdd för att jag ska bli lika sjuk som förra gången. Nu är jag på skitdåligt humör. Har levt på nyponsoppa, kaffe och varma koppen. Det känns som ett straff. För vad? Jag har inte gjort nåt dumt. Bara ätit för lite fibrer och skitit i att skita när jag borde, blivit förtoppad och fått tarmfickor... Suck! Men glass får jag äta i stora lass! Alltid nån tröst. Fast egentligen har jag ju börjat banta. Börjat äta jätteduktigt strikt efter tallriksmodellen som får en att må prima... Men jag unnar mej den där glassen... som tröst... med massor av lakritssås på.
O'hoj!
Kommentarer
Postat av: Izabell
amen usch låter ju superjobbigt.
Hoppas du bli bättre snart!
Postat av: Mia
Ajajdå, hur gick det? Måste läsa vidare! Trevlig blogg jag fann så här på morgonkvisten.
Trackback
