killingmanjaro

Jag har fortfarande minne av hur man förr fick beställa sin färs i charkdisken i affären där vi brukade handla. Man fick säga hur många hekto det skulle vara, om det skulle vara bland-, fläsk- eller nötfärs. Jag kommer faktiskt ihåg första dagen jag var med min mamma och handlade och det malda köttet nu fanns i kyldisken . Nya rutiner för att charkpersonalen skulle få mindre stressigt. Mindre kö vid charkdisken blev det ju också.

Jag kommer ihåg den där gladpacksplasten som omgärdade färsen och det andra köttet som låg i köttdisken. När jag var liten, var jag en riktig pillemaja. Jag hade ett behov av att i princip pilla sönder allt i min väg. Papperslappar blev till mikroskopisk konfetti. Jag klippte små jack i mammas dukar, bordstabletter och gardiner. Skruvade sönder kulspetspennor och väckarklockor... Plasten runt köttförpackningarna kunde jag bara inte motstå. Jag hamnade alltid i köttdisken och kommer ihåg hur jag snabbt och metodiskt brukade borra mina små fingrar igenom vart och ett av alla paket som låg överst.

Sist när jag köpte kött, slog det mej att nu är det en helt annan plast på köttpaketen. Det är inte längre sån där tunn gladpack som lätt går att borra igenom med ett finger. Den går omöjligt att borra igenom med något annat än en vass kniv. Kanske den som konstruerat denna plast har sett min framfart som barn... nej, skämt åsido, naturligtvis hänger detta ihop med att köttet packas på fabrik under bättre hygieniska omständigheter. Många har dessutom skärpt sina rutiner efter ICA MAXI-skandalen med köttfärs som passerat bästföredatum, packats om och åkt ut i köttdisken igen. Men tanken som då slog mej var att jag undrar hur det påverkat mej som barn om vi då haft dessa oerhört sega förpackningar... kanske jag hade haft en massa oupplösta spänningar som jag i vuxen ålder måste gå i många dyra terapitimmar för att komma över...

Mamma, om du läser detta; förlåt om jag skämde ut dej...