Dyka

Det är jättekallt och jag har fått en rejäl halsinfektion. Dessutom har jag upptäkt världens kall-ras i ett rum här hemma efter en ommöblering. Det gör att halva lägenheten nu fått riktigt svinkalla golv. Det här är ett jättegammalt hus som är sådär lite illa renoverat på slutet av 70-talet. Rummet med kall-raset ligger precis ovanpå portvalvet och är nog lite dåligt isolerat. Sitter med ett par extra raggsockor på mej för att hålla värmen. I morgon är det nyårsafton och vi har bestämt oss för att inte umgås med folk. Låter kanske lite hemskt men vi, eller rättare sagt JAG orkar inte nu när jag är sjuk igen. Jag måste hålla mej ifrån andras baciller och inte heller vara så frikostiga med mina egna. Jag måste få bli frisk nu i lugn och ro så det blir en nyårsafton utan raketer och skumpa. Det som retar mej mest är att jag missar årets nyårsdyk. Tog dykcertifikat i somras och hade verkligen sett fram emot att få dyka med gubben och en massa andra entusiaster. Jag kan tänka mej att det blir en gnistrande klar, solig och kall dag i morgon. Perfekt för dykning i svenska vatten.

Här är gudagott att vara - Ön Limhamn.

Att ta dykcertifikat är nog en av de största utmaningar jag någonsin antagit. Det verkar kanske inte så men jag är nog en av dom räddaste människorna i hela världen. Rädd för att åka båt. Rädd för att flyga. Höjdrädd. Klaustrofobisk. Dessutom får jag fullkomligt frispel när jag inte kan få luft genom näsan. När gubben sa att nu var det dags för mej att ta dykcertifikat, visste jag inte om han egentligen ville se mej död eller på hispan. Han anmälde mej på Dykterminalen i Malmö när vi skulle köpa ny snorkel och cyklop till mej inför semestern. Hela min semester blev ångestfylld för att inte tala om när kursen började närma sej.

Att andas under vatten är en fantastisk upplevelse. Man rör sej fjäderlätt och en helt ny värld öppnar sej. Jag har alltid älskat Cousteau och hans underbara filmer. Han presenterade en värld som var som ett smörgåsbord av havets alla läckerheter och man ville bara vara där. Jag var ett litet barn och tittade hellre på undervattensfilmer än lekte med mina kompisar. Men havsvärlden verkade så otillgänglig på nåt sätt. Ingen i min familj var några dykatleter. Dessutom hindrade min enorma klaustrofobi och båtskräck mej från att överhuvudtaget tänka tanken på att dyka när jag blev stor.

Nu när jag passerat 40 och inser att jag fortfarande lever trots all faror som lurar i hela världen, inser jag att jag kan göra vad jag vill och att jag klarar det. En annan som redan visste det för länge sedan är ju naturligtvis gubben min. Jag tackar honom av hela mitt hjärta för att han tvingade mej till detta som jag visserligen klarade galant men inte helt utan ångest. Jag låg sömnlös på nätterna av nervositet och hade så ont i magen att jag knappt kunde äta. Men när jag satt där på havets botten som en liten sjöjungfru, med dykcertifikatet i min hand, var jag nog världens stoltaste!

Kommentarer
Postat av: pinglan

Wow, häftigt! Det är något jag verkligen skulle vilja lära mig!



Du har fått en utmärkelse i min blogg också!:)

2008-12-30 @ 23:37:52
URL: http://pinglanm.blogg.se/
Postat av: Pyret

Herregud, vilken go´tjej du verkar vara! Klara dykcertifikat - inte illa! Grattis till dig!

2008-12-31 @ 11:13:39
URL: http://http//bloggpyret.blogg.se
Postat av: Alex

Du är en riktig Järnlady! Skönt med människor som vågar utmanar sej själv.Nej jag har ingen blogg,jag vågar inte , har kanske inte något intressant att berätta . Jag har gått i skolan i Canada och min svenska är inte det bästa.Har en trevligt Nytt År och krya på dej.Alex

2008-12-31 @ 16:54:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0